| |
04.11.2007
Hängde som en indian fast i Gustaf. det enda jag såg var hans man som
fladdrade..kännde hur hela hans kropp, muskulatur jobbar för ett enda ändamål - att
komma snabbt frammåt. Och frammåt gick det i hiskelig fart. Jag såg inte hur och
vart..men visste att det inte någon bred stig vi fräste fram på.
Inte ett moln på himmlen och lite frost på marken. Det här landskapet påminner
en om Lappland ...med ruska, dvärgbjörkar och berg som egentligen ser ut som
stora kullar.
Natten var kall - minus fem grader minst. Tur nog så hade vi en kamin fylld med
stora svarta klumppar fossilt brännsle. Den höll tältet någorlunda varmt ända in på
morgonnatten, sedan blev det... brrrrr.
Så fort jag stack näsan ut ur högen av filtar,lakan och sovsäckar..så känndes det
ruggigt kallt.
Alltså, en sovsäck med ett bommullslakan innuti ( för att göra det skönare..).
Ovanpå sovsäcken två filtar - den ena av lammull och den andra av bommull.
Problemet är att sovsäckens yta är glatt - vilket leder till att filtarna lätt glider
ner. Strumppor, långa kalsonger, t-skjorta och ovanpå den en långärmad
underskjorta med hög hals.
Själva sängen är av hopfällbar modell. Gjord av aluminium. Skit kvalitet men inte
kostade den mycket heller...12 euro.
Två madrasser – en uppblåsbar och den andra av model gammeldags. Det hela
funkar bra ... tills någon av filtarna eller madrasserna börjar glida. Eller om
underlaget är mjuk sand, mull - då sjunker kanskle en av sängens ben djupt och
hela konstruktionen rasar...
Livet är inte alltid lätt ute på bondvischan ?.
Nåja, vi steg upp ändå relativt tidigt, eftersom man inte kan ligga där och dra sig
allför länge. the show must go on. Och för att morgonsolen så småningom började
värma tälttaket...vilket föranledde till att daggen som på natten lagt sig både på
inre och yttre sidan av tältduken och sedan frusit till is, började smälta. och
följaktligen droppade stora droppar rakt på ens ansikte..
Morgonmålet intas i sedvanlig ordning - för både hästar och manskap.
Hästarnas täcken plockas bort och och Gustaf, Carl,Filip och Emil får njuta av
morgonborstning ryktandet och sadeln,huvudlaget på plats.
Sedan var det bara att ge sig iväg. Den här morgonen kunde föret inte ha varit
bättre. Luften känns fräsch och krispig. Solen värmde skönt och tom mina muskler
och leder känndes inte så styva.
Tur nog så fanns det rikligt med bra terräng på sidan av landsvägen. . Defacto är
underlagdet i det närmaste perfekt I stälet för det sedvanliga dammiga
landsvägsstuket. Skönt.
Den första halvtimmen går i sävlig skritt -Gustaf stönar på sitt typiska sätt,
frustar lite -men han är varken slö eller otålig, bara sig själv.
Det märks att alla våra hästar mår bra och att de är vid god vigör.
Lite trav och en maklig galopp nu och då. I fjärran synns staden Fengzhen.
Mannerheim beskrev den som en stad med ett mycket angenämt klimat.
Undrar just om det är numera på det sätt... Knappast, det som syns på avstånd är
många jättelika kolkraftanläggningar.
70 % av all energi som Kina förbrukar kommer från kol. Luften i staden kan bara
inte vara angenäm...men vi är på tryggt avstånd…eh.. och vi rundar den.
Efter en och en halvtimmes ritt kommer vi till en liten by. På högra sidan av
vägen finn s en kilometer lång aryk - en vattenkanal.
Mellan aryken och vägen finns det en alle´ av stora popplar i två rader.
mellanrummet är cirka två meter och avståndet mellan popplarna och aryken är
cirka en meter. Aryken kantas av stora stenblock som når en halvmeter ovanför
markytan - här och där finns det öppningar så att man kan komma åt vattnet.
Vi lät hästarna dricka och Gustaf tvekade in i det sista att gå ner i vattnet med
framfötterna. Men, efter en stund så går det vägen och sedan dricker han intesivt
och länge.
.När han äntligen var färdig hade de andra redan hunnit ett hundratal meter längre
fram.
Jad stod på hans högra sida, på en sten och besluter att stiga upp i sadeln från
den sidan i stället för den sedvanliga vänstra. Tänkte att det är lättare för både
honom och mig. ... ett tag i tyglarna och hävde upp den vänstra foten över. Och…
då hände det - Gustaf satt av i galopp. Full galopp ville det säga - jag kastade i
susta stund armarna om halsen på honom och klamrade mig fast. Försökte häva
mig upp i sadlen - men utan avstamp från marken gick det inte. Passagen var
mycket smal, bara en meter med träd på ena sidan och stenbummlingar och
vattenkanalen på den andra. Farten var hisnande och jag såg dessutom ingenting
eftersom mitt huvud var hart pressat mot Gustafs hals...hur fan skulle det här
gå...
Hängde som en indian fast i Gustaf. det enda jag såg var hans man som
fladdrade..kännde hur hela hans kropp, muskulatur jobbar för ett enda ändamål -
att komma snabbt frammåt. Och frammåt gick det i hiskelig fart. Jag såg inte hur
och vart..men visste att det inte någon bred stig vi fräste fram på. Det enda som
snurrade i min skalle var att inte släppa taget. krampaktigt höll jag greppet om
hans hals.
Honom tycktes det inte bekomma alls - han gjorde inga som helst försök att
skaka av mig. Det känndes nästan som tvärtom. Farten var jämn men mycket
hög. Vågade inte tänka...eller hann inte just tänka på konsekvenserna ifall jag
skulle falla, släppa taget. inte heller när det här skulle ta slut.
Hovarnas jämna klapper känndes avlägset ..vindbruset av farten hördes och
känndes. Jag kunde inte annat än lita på honom till 100%.
Kännde på något sätt på mig att vi passerade Kristian, Juso, Ayken och deras
hästar. Gustaf vill nämligen alltid vara först..
Det hela blir som ett flimmer och plötslig....efter något som känndes som en
evighet… så tog det slut. Inte abrubt eller knyckigt. Närmast bestämt och mjukt.
Jag bara släppte ner mina fötter - den ena från Gustafs rygg och den andra som
var pressad mot sidan. Så stod både Gustaf och jag där, so om inget ovanligt
skulle ha hänt
Jag vände mig om och såg resten av gänget ett tjugotal meter bakom mig. De
tittade förvånade åt mitt håll medan jag höjde vänstra handen med tummen upp.
Kramade om Gustaf ordentligt som stod snällt brevid mig.
Inte ett ett skrubsår eller blåmärke hade jag - bara en otrolig adrenalin kick och
kännde mig lättad förstås..det här kunde ha slutat på ett helt annat sätt.
Det som sist och slutligen stoppade Gustaf var ett rep som han sprang av - i
ändan av repet stod en stor svar kossa, som av någon anledning var fastbunden,
in en svacka på den här stigen. Den kossan blev förstås livrädd och skenade iväg
någonstans. Men jag tror att Gustaf skulle ha stannat ändå. Kanske han skulle ha
sprungit några tiotal meter till..men han hade redan passerat de andra hästarna så
den värsta brådisen för honom var nog över.
Hela sträckan var över 100 meter - när vi kom förbi Kristian och Juso så måste
det ha varit på mycket nära avstånd. trots det så såg Kristian inget annat än
Gustaf, som han trodde att hade skenat iäg. Mig såg han alltså inte eftersom jag
var gömd som en indian på andra sidan hästen. juso såg den sista biten. Aykens
ögon var också runda som bollar. Efter en kort andhämtningspaus så fortsatte vi
färden i normal ordning.
Så här i efterskott så har jag försökt bena ut vad jag tänkte under själva galoppen
och kommit till att jag tänkte att det inte är meningen att det skall gå illa - bara
jag håller mig fast vid hästen och litar på honom. Det gjorde jag.
Jag kan t.o.m. tänka mig at göra om det på öppen mark med ett lämpligt
underlag... :)
Allt nyheter
|
|
